ActiveHealth

ActiveHealth

About the Blog

Entertaining adventure-stories
Mindfulness
Tips on how to stay healthy and active
etc.

Jakten på en Dröm

Stories and AdventuresPosted by karolina ekman Wed, December 09, 2015 10:50:45


Jakten på en dröm

Snön yr kring mina pjäxor. Den känns pudrig på det där krämiga sättet som gör det lätt att åka snyggt. "Hero-snow", kallade vi det när jag jobbade som pistör i Kanada, det vill säga snö som får en att framstå som en hjälte på skidorna.

Likt kvicksilver cruisar jag följsamt utför vackra sluttningar ned mot det solskimrande havet. Snön blir allt varmare och tyngre. Jag ska just sladda in med en kaskad av slaskigt vårsnösprut vid strandkanten när jag vaknar med ett ryck i flygplansstolen. Efter att snabbt ha försäkrat mig om att jag inte dreglat lyssnar jag till kaptenens röst som annonserar att vi väntas landa på Evenes flygplats, i Nordnorge, inom cirka 20 minuter. ”Vädret i Evenes är lätt regn och plus fyra grader”, avslutar han med.
”Snarkade jag?” Frågar jag Peo som sitter bredvid och tittar ut i molnen.
"Ja, hela planet hörde dig", flinar han retsamt innan flygvärdinnans stämma hörs i högtalarna. Hon ber oss resa upp bord och ryggstöd samt spänna säkerhetsbältena. Jag tittar ut igenom fönstret. Inte syns där några snöklädda berg och inte heller något djupblå hav eller solglitter, bara grå moln.

Vi får ut vår hyrbil och styr iväg mot första anhalten, Narvik. Liftarna på Fagernesfjellet, Narviks skidområde, öppnar först klockan elva på förmiddagen. Även efter en skön sovmorgon är det en lätt sak att hänga på låset. Över natten har det regnat i byn men snöat på berget och förväntansfulla tar vi den högst ineffektiva äggliften upp till 550 meter över havet, så högt som det är öppet denna förmiddag. I dimma letar vi oss ut på sidan en bit där vi hittar orörd snö. I riktigt skön, fluffig snö utforskar vi terrängen bredvid de översta ankarliftarna några åk, tills molnen lättar och de öppnar översta stolsliften som tar oss upp ytterligare 350 höjdmeter. En sådan känsla det är att glida ut i fluff-snön på baksidan. Kroppen njuter så till fullo att tankarna skingras helt.

Molnen spricker upp allt mer och mer och snart är staden nedanför med järnvägen, hamnen och det stilla havet, fullt synlig.
"Åh, vad vackert det är!" säger Peo.

"Jaa, och så stilla det är", svarar jag och pekar med staven ner mot den djupblå Herjangsfjorden. "Som en spegel!"

"Jaa, helt otroligt! Det enda fula är väl hamnen där malmtågen lossar sin last. Men samtidigt rätt coolt att kunna åka rakt ner i byn."

Det är verkligen otroligt vackert. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, vänta bara till vi kommer ut till Lofoten och vyerna därute.

Nästa dag är vädret ännu bättre. I sedvanlig skidextas hittar vi nya varianter på bakside-åket och njuter fluffig snö hela dagen. Föga anar vi hur bortskämda vi är med sol, nysnö och ingen vind. Det ska vi snart få betala för.

Svolvaer på Austvågøya i Lofoten är nästa anhalt och nu byts resort-skidorna ut mot topptursutrustning. Väderutsikterna ser riktigt risiga ut, men vi verkar ha en förmiddag på oss innan ovädret ska braka lös. Vi knallar upp på Sautind, en relativt enkel och säker topp på 596 meter som ligger invid Austernesfjorden just norr om Svolaer. I stenhård snö turar vi uppåt. Då och då stannar vi och tittar på varandra, skakar på huvudena och frågar oss varför vi går upp för att åka ner i det här hårda. Mitt motto har dock alltid varit att gilla all sorts skidåkning, så vi fortsätter uppåt ända tills vinden är alltför hård och sikten börjar bli riktigt risig. Vi har bara en bit kvar till toppen så det känns okay att bryta. Med fingrar så kalla att de är alldeles fumliga drar jag av hudar, knäpper hjälmen och spänner pjäxorna. Utsikten är ändå vacker tänker jag innan mina tankar överöstas av det krasande ljudet när skidor svänger utför skare.

Jakten går vidare och nästa anhalt är Reine, på Moskenesøya, även kallat Lofotens Vilda Västern. Nu har stormen verkligen dragit lös och det går vita gäss, stora som svanar, inne i den skyddade hamnen.

”Ja men så stormar det nu och sen etterpå blir det något annat väder”, säger Michael, föreståndaren för Reine rorbuer, käckt och räcker mig nyckeln till vår rorbue. I Lofoten pratar man sällan om vädret. Man lever i och med vädret istället. Vi börjar sakta förstå varför.

När vi för andra dagen i rad vaknar av att stormen rister så hårt i rorbuen att sängen skakar har den fulla innebörden av dessa magiska öars placering på jordgloben gått upp för mig. Det är en av de vackraste platserna i världen, men det kan vara riktigt absolut skitväder här. Tur då att vi har en stabil och robust stuga, rorbue, att hålla oss varma. Byggd på början av 1800-talet i timmerstockar tjocka som mitt dubbelskidfodral har den stått pall för värre stormar än den här. Rorbuer är vad normännen kallar sina inredda sjöbodar. Här huserade fiskarlagen mellan turerna till havs förr i tiden. Idag har de flesta av dem konverterats till semesterbostäder för nyfikna turister som oss.

Vi har tröttnat på att vänta ut stormen. Med optimistska ögon analyserar vi Yr-vädrets senaste uppdatering och hittar en ”lucka” i stormen mellan 11-12. Vi tajmar luckan med att gå upp till en sadel en bit bortanför Ramberg.

”Ser du örnen där?” säger Peo och pekar upp mot himlen. Med vis balansakt har vi tagit oss över de första bäckarna på sluttningen och precis klickat skidorna igen.

”Åh, vad stor den är”, säger jag hänfört. Så får jag syn på en vit liten kanin som verkar springa för glatta livet, bokstavligt talat. ”Han är nog ute efter lite förmiddagsfika i den där stackars kaninen.”

”Ja, det är nog bäst han springer på, stackaren”, säger Peo och börjar gå igen.

Vi fortsätter uppåt och är nöjda att det i alla fall inte regnar. Så nöjda att det nästan blivit vårt nya slagord. ”Det regnar i alla fall inte” upprepar vi titt som tätt. Tills vi fått av hudarna uppe på sadeln och himlen brakar lös på nytt.

”Snön är i alla fall mjuk”, säger jag då istället när vi är redo att sätta av utför.

”Ja, och motion har vi fått…” svarar Peo med lite av ett ironiskt leende på läpparna. ”Men nu regnar det faktiskt ganska mycket”, fortsätter han sedan och jag kan inte låta bli att brista ut i skratt.

Det blir några sköna svängar utför, regnet till trots, och även om sikten kunde varit bättre så är utsikten slående. Det är något mycket unikt med att kunna åka skidor ner mot havet och avsluta åket i så nära anslutning till vattenbrynet.

Nöjda med att åtminstone ha försökt spenderar vi nästa dag, då stormen härjar än värre igen, med att se oss omkring på vår väg tillbaka norrut. I Unstad, som är lite av Lofotens surf-Mecka, står vi länge och lyssnar till vågornas vrål. Skummet yr så man verkligen känner naturens krafter. Vi hinner även med en turistpromenad i vackra Henningsvær där solen till och med tittar fram en stund mellan mörka moln. Slutligen svänger vi av E10:an in till lodgen i det lilla samhället Kalle där våra vänner, Maren och Seth, driver sin guidebyrå.

Tillbaka på Austvågøya kämpar vi vidare uppför nästa dag och får några svängar i tjock elefant-snors liknande snö. Över natten som följer får vi så tillslut en efterlängtad förändring i vädret genom att det åtminstone svalnar av så att regnet bytts mot snö. Ah, ljuva vita snö! Glad som ett barn på julafton dansar jag ut från vår nya rorbue på den vita mattan utanför och lastar lätt in i bilen. I följe av nyutexaminerade bergsguiden Morgan Salén får vi äntligen en dag med bättre snö igen.

”Nej, men jag tror att om vi bara chillar lite här uppe på sadeln, äter en macka och väntar några minuter så kommer det att spricka upp så som de sagt på väderrapporten.” säger den evigt positive Morgan.

Vi har turat upp i flatljus till kammen just nedanför toppen av Rundfjellet. Morgans plan är att åka sydsidan ner i solsken och därefter gå tillbaka och upp på själva toppen. Förväntansfullt iakttar vi molnen och ljuset framför oss. Vi hoppas naturligtvis alla tre att Morgan ska ha rätt så att vi snart kan se sydsluttningen nedanför oss. Jag tänker på den lilla, lilla möjligheten att få min dröm uppfylld, även om jag inte riktigt vågar tro att det kan spricka upp från totalt mjölke till sol så fort. Jag får snart se magin med egna ögon.

”Se, nu kommer den!” ropar jag förundrat mellan de sista tuggorna på min macka.

”Det var ju det jag sa”, flinar Morgan.

Sådana svängar vi får! Snön är så lekande mjuk och fluffig, snudd på pudrig, och solen steker så intensivt att vi kan känna snön smälta. Men underbart är kort. I samma stund som vi stannar för att åter ta på hudarna kommer vinden. Morgan har visserligen förvarnat om att nordvästan-vinden brukar komma så snart det klarnar upp, men så här mycket? Snart mulnar det på igen också och vi ställer in planen med att gå upp på toppen. Istället får vi några sköna svängar ned för ostsidan och därefter riktig mys-snö tillbaka utför för hela norrsluttningen till bilen.

”Idag har vi inte bara gått för motion utan även för några fina svängar i schysst snö”, sammanfattar jag dagen, väl tillbaka i Kalle lodgen där vi njuter nygräddade våfflor och varmt té.

”Ja, alltså vilken tajming vi hade där, jag är imponerad!” säger Peo och lassar in en stor tugga våfflor med blåbärssylt.

”Mm, vädret skiftar så fort här att det är en riktig lycka när man får till det som vi fick med åket utför sydsidan idag”, håller den leende Morgan med.

Efter en välförtjänt bastu, med ett så avsvalkande dopp i det fyra-gradiga havet att jag inte kunde hejda ”tant-skriken”, slår vi oss åter ned vid de robusta träborden inne i den gedigna lodgen. Idag vankas det val till middag. Val som är ”landad” och styckad på fabriken tvärs över viken. Som medvetna svenskar känner vi oss dock lite kluvna i vad vi egentligen tänker om att äta val. De övriga gästerna, skidturare från världens alla hörn, verkar inte lika samvetskluvna utan lassar på sina tallrikar som de aldrig sett mat innan.

”It’s really good”, säger italienskan tvärs emot mig. Britterna och holländarna, vid samma bord, nickar och håller med mellan sina tuggor.

”Mer närproducerat går det inte att få”, menar lodge-ägaren Per, en stark och frisk norrman i sina bästa år, och fortsätter med en lång utläggning om hur norrmännen enbart fiskar sin kvot och hur valbiståndet faktiskt ökar. Hungriga som vi är låter vi oss naturligtvis övertalas. Det smakar verkligen utsökt gott. Det mörka valköttet smälter så i munnen att det är svårt att tänka på något annat än att bara njuta.

Nästa dag är vår sista dag och äntligen, som för att belöna oss för allt vårt slit i regn och rusk, skiner solen igen. Överlyckliga, och samtidigt rädda att solen ska försvinna in i storm-moln igen, sticker vi iväg direkt efter frukost. Planen är att gå upp på Kvitind, ännu en topp invid Austernesfjorden, just norr om Svolvaer. Idag kanske, kanske vi kan lyckas med att faktiskt komma upp på själva toppen, tänker jag medan jag kämpar på uppåt.

Och minsann, vi får vår äkta topptur tillslut. En makalös utsikt ger extra krydda åt den sedvanliga norska lunchmackan innan vi, döm av min förvåning, faktiskt får svänga utför i äkta ”hero snow”. Lika krämig och go som i min dröm. En bit innan vi är nere vid havet stannar jag och bara njuter. Tystnaden så behagligt rofylld, utsikten så makalöst vacker att man blir stum och solen som värmer så där lagom mycket. Jag passar även på att hitta en ”buske”, eller så nära en ”buske” man kan komma på Nordnorges kalfjäll. Väl i huk-position hör jag ett underligt knarrande läte bakom mig. Jag tittar bakåt men där finns ingenting mer än snö och mina skidspår. Strax är jag ikapp Peo som sladdat in vid strandkanten. Han står helt stilla och ler från öra till öra. Det blir inte någon jättekaskad av vårsnö, som i min dröm, men att sladda in vid strandkanten känns ändå så magiskt att jag ler brett jag med.

"Jag skrämde upp två fjällripor när jag kom skidade..." säger Peo nöjt och bara fortsätter att le.

"Åh, då var det nog en ripa som jag hörde kurra när jag satt och kissade förut", smilar jag tillbaka.

"Han blev nog vettskrämd och undrade vad månen gjorde uppe mitt på dagen", retas Peo innan han ger mig en rejäl segerkram. Äntligen är vår dröm genomförd.

****
Text: Karolina Ekman www.karolinaekman.com, www.mindfulness-goteborg.se
Bild: Peo Andersson

  • Comments(0)//activehealth.karolinaekman.com/#post0